Min allra bästa vän skickade denna text till mig en gång.
så sant.

"Jag vet att du klandrar dig själv. Även om du innerst inne vet att det inte riktigt var så.
Tittar dig i spegeln ibland och tänker vafan är de för fel på mig.
Du tittar på den där flickan han jämt brukade prata om.
Jämför dig med henne även om du vet att du är så mycket bättre.
För det handlar inte om ytan, de handlar om att du skulle kunna vara så mycket bättre.
För du tycker om honom. Nästan för mycket. Du bryr dig. För lite. För mycket. Ja nästan för mycket.
Så du klandrar dig själv. För allting han säger, för allting han gör. För allting han gjort och
allting han kommer göra. Han lämnade dig och du klandrar dig själv.
kanske borde du inte gjort som du gjorde. Du lyssnar på den där låten.
Blundar. Tänker tillbaka. Ångrar lite att du såg honom den där dagen.
Ångrar lite alla gånger du skrivit till honom. Visat att du brytt dig.
Hade det vart annorlunda om du låtsades att du inte brydde dig när du
igentligen brann inuti? Hade de vart annorlunda? Så du ångrar allting.
Allting du gjort och allting du sagt. Och nu är allting som de är.
Du vill bara dra, låsa in dig i ett rum och glömma bort allting.
Du ångrar dig så mycket så att du ångrar att du träffade honom den dagen.
Ångrar att du själv lät dig falla."