Jag vet att du klandrar dig själv. Även om du innerst inne vet att det
inte riktigt var så. Tittar dig i spegeln ibland och tänker vafan är de för fel på mig.
Du tittar på den där flickan han jämt brukade prata om.
Jämför dig med henne även om du vet att du är så mycket bättre.
För det handlar inte om ytan, de handlar om att du skulle kunna vara så mycket bättre.
För du tycker om honom. Nästan för mycket. Du bryr dig. För lite. För mycket.
Ja nästan för mycket. Så du klandrar dig själv. För allting han säger, för allting han gör.
För allting han gjort och allting han kommer göra.
Han lämnade dig och du klandrar dig själv.
kanske borde du inte gjort som du gjorde. Du lyssnar på den där låten.
Blundar. Tänker tillbaka. Ångrar lite att du såg honom den där dagen.
Ångrar lite alla gånger du skrivit till honom. Visat att du brytt dig.
Hade det vart annorlunda om du låtsades att du inte brydde dig när du
egentligen brann inuti? Hade de vart annorlunda? Så du ångrar allting.
Allting du gjort och allting du sagt. Och nu är allting som de är.
Du vill bara dra, låsa in dig i ett rum och glömma bort allting.
Du ångrar dig så mycket så att du ångrar att du träffade honom den dagen.
Ångrar att du själv lät dig falla.




När man stannar och väntar. På allt och ingenting.
Ni vet när man tappat hoppet helt. Eller nästan.
När man väntar på att han ska skriva, ångra allt han sagt.
Ångra allt han gjort.
Kolla dig i ögonen igen och säga att du är vacker.
Att det är dig han vill ha. Men han gör inte det.
Han vänder ryggen åt dig. Och du undrar, vad fan är det för fel på mig?
Du klandrar dig själv, att du inte räckte till.
Ni vet när allting handlar om att du är för nära? När han inte ser dig.
När han tar dig för givet. Så drar du. För du orkar inte vänta något mer.
Det kan gå dagar, månader, kanske ett år. Så kommer han tillbaka.
Han ber dig att ta tillbaka honom.
För det är sant, det var han det var fel på, inte på dig.
Det spelar ingen roll om han aldrig gjort det förut.
Det handlar inte om vem du är. Det handlar om vad du gjort.
För alla chanser du gav. För alla gånger du stod mitt i ingenstans och försökte förklara.
När han höll för öronen och inte förstod någonting. För han ville inte förstå.
Men du stod kvar, väntade, visade vem du var. För du är allt han inte trodde du va.
För det visade sig att han hade så fel. Så jävla fel. Så kommer han tillbaka.